Har funderat väldigt mycket idag, trots en massa snack med en av tjejerna på jobbet som jag städade med idag så hann jag ändå tänka så fruktansvärt mycket på allt och inget.
Väldigt mycket på människor som funnits och finns i mitt liv, hur de påverkat mig och hur de gjort mig till den jag är idag.

Bl.a. på att jag på ett sätt ångrar beslutet jag tog strax efter jul, när jag bestämde att jag inte skulle åka ner till Anna, Sebbe och han, om jag åkt ner, hur hade mitt liv sett ut nu? jag saknar honom faktiskt, ibland ganska mycket..
speciellt telefonsamtalen vi hade.
Men jag vågar inte kontakta honom igen, för vem vet, han kanske fortfarande känner sig dissad?
Och han har flickvän nu, men det hindrar mig ändå inte från att sakna honom.
Och jag skulle verkligen vilja träffa honom när jag åker ner till sthlm nån gång.

Har skrivit en massa sms med en killkompis idag, och jag insåg att han är en sån person som jag nog skulle kunna falla lätt för, men jag gör det inte, jag vet inte om jag inte tillåter mig till de, eller om jag bara helt enkelt inte kan tycka om människor på det sättet längre. Han är en sån dät speciell människa som jag vill ha i närheten, för speciell det är han.
Och det är det enda ordet jag kommer på som kan beskriva hur jag ser honom.

Sen finns ju han, han med stort H. Han som jag inte vet var jag har, för när jag är med honom så vill jag aldrig gå, men när jag är ifrån honom så klarar jag mig ändå på något sätt, visst jag tänker på honom och saknar honom lite ibland, men jag klarar mig och ja, vissa stunder glömmer jag honom t.o.m.
Han som jag fortfarande inte hittat ett fel på, och jag har försökt, tro mig.
Men jag vet fortfarande inte var jag har honom, är det för att jag inte tillåter mig tycka om honom?
Eller kan jag helt enkelt inte tycka om folk på det viset längre, tack vare alla gånger som gått snett innan.


Jag ångrar inget av vad jag gjort, för det jag har gjort i mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag.
Men det hindrar mig inte från att tänka tillbaka och ifrågasätta om de beslut jag fattat verkligen varit det rätta.
Jag ångrar inte att jag blev tillsammans med J, för vi hade det bra tillsammans, men det var inte bra hela tiden, och till slut orkar man inte kämpa längre. Därför ångrar jag inte heller att det tog slut, för vi kan prata nu, vi är vänner och ja, det är så jag vill ha det.

Jag har skrivit om 4 killar nu, om man inte räknar Sebbe som jag nämnde tidigare, Han är den bror jag aldrig fick men samtidigt mitt livs kärlek. Honom har jag älskar oavbrutet sen jag gick i 6an, då jag först fick kontakt med honom.
Hur vi har kunnat hålla kontakten under alla år är för mig en gåta, men jag älskar honom inte mindre nu än jag gjorde då, visst känslorna har ändrats mycket under årens gång, men han kommer alltid finnas inom mig. Han har satt det djupaste spåret i mitt hjärta och det kommer ingen kunna ta ifrån honom.

Det här blev visst ett långt inlägg och det känns som att jag skulle kunna skriva massor till.
Känns som jag håller på spricka av allt som vill komma ut, men det svåra är att få det till ord, alla känslor och tankar jag har nu, jag har inte ens ord för en femtedel känns det som.
Allt känns så overkligt, så överväldigande. Så surrealistiskt.
Allt känns helt enkelt som en enda stor dröm som jag drömmer, jag har ingen verklighetskänsla längre.

Men jag tror det kommer ordna sig för mig till slut,
även fast jag kommer sakna vissa så otroligt mycket när jag inte längre har dom i samma stad.