Panik.
Ångest.
Fanskap.

Allt kändes så bra, allt var så underbart. Men så fort jag inte längre såg dig le mot mig, då kom den, ångesten.
Allt sätter sig i huvudet på mig, men det är inte oro den här gången, inte på samma sätt som alltid annars. Det här är annorlunda, hur ska jag lösa det här?
Du är underbar och allt jag någonsin önskat mig, men jag förtjänar dig inte.




Med dina armar runtom mig är världen underbar.
Den senaste veckan har varit så underbar, med mys och film och allt som jag behöver.
Du är underbar.