Nu är det bestämt, jag orkar inte mer, jag blir ju galen på att vara här.
Okej, staden är det egentligen inget fel på, men alla människor, de flesta är precis likadana som de varit i alla år, vissa är likadana som de va i nian, de har nu fyllt 20.
Andra är sig lika, man duger bara att pratas med när de är på fyllan. Är det för att de saknat en i smyg eller vad handlar allt om?

Jag åker iaf söderut med Linn imorgon halv nio. Det känns skönt för jag får sällskap nästan hela vägen och sen får jag träffa min knasboll igen! Det känns overkligt kan jag erkänna.


*happi dance happi dance dance dance happi dance*