Jag tycker inte om att vara sådär "bubbligt-rosa moln-allt är totally frikkin awsome"-kär. Jag tycker inte om att vara romantisk heller, även fast jag vill ibland. Så alltså, det finns en anledning varför jag säger att kärlek är inget för mig, det går inte ihop alla gånger! Iofs, kärlek går väl ann, men det här med förhållanden. Jag är kass! Det finns bevis!

varför?
1. jag känner mig som ett fån för att jag aldrig slutar tänka på personen ifråga.
2. varje gång jag försökt va romantisk har det failat och jag har aldrig fått nåt tillbaks (ja jag vill ha lite romance tillbaka!)
3. jag blir svartsjuk, även om jag inte vill och även om jag litar på personen, så från att vara en "i dont give a shit" människa så blir jag en kontrollerande pms-kossa och alla tjejer förvandlas till potentiella mansslukerskor som jag helst vill döda innan de kommer i närheten.
4. jag pratar gärna om människan också, JAG stör mig på de, även när andra inte gör de, om folk sedan frågar mig om människan tycker jag inte alls om att prata om denne.
5. jag kan vara äckligt anti ex, iofs så har de sina anledningar, en av mina föredetta hade ett ex som raggade på denne, en föredetta hade inte kommit över sitt ex utan babblade om henne 24/7! m.m m.m listan är alltför lång..  jag försöker bättra mig, men god damn it's hard!
6. Pga tidigare erfarenheter så har jag svårt att lita på människor, inte bara partners utan alla, jag tror oftast att folk har baktankar till varför de är snälla mot mig eller varför de ens pratar med mig.
7. jag har sjukt svårt att prata med personen om saker som stör mig eftersom jag känner mig 1. som ett fån! 2. som världens jobbigaste människa. 3. som att jag inte kan acceptera saker för vad de är utan alltid vill ändra på saker när det egentligen inte handlar om det, utan mest om att jag försöker få mig själv att må en liten gnutta bättre.

Har jag förresten sagt att jag har gigantiska problem med att tycka om mig själv när jag är i ett förhållande?