'til someone goes to rehab.


SJUKSKRIV MIG ELLER NÅT!

Sen i torsdags har jag jobbat dag och natt bokstavligt talat. Eller ja, iallafall dagar och kvällar. Mina dagar har enbart bestått av äta jobba och sen sova. Patrik har varit det underbaraste någonsin som stått ut med mig, pms och halvt sönderstressad och uppretad, grinig och allmänt världens sämsta flickvän.. Och det enda pojken säger är "Jag har saknat dig idag! Jag förstår att du är stressad och att du har det jobbigt." Jag förstår inte hur han gör, okej han säger ifrån när jag är grinig men efter typ 2 minuter så helt plötsligt så säger han såna saker och bara kramar om mig.
Har knappt träffat honom känns det som för det enda jag gör när jag kommit hem är att sova.


Och ja förlåt svärmor, jag ska försöka ta hand om mig, det går bara inte så bra.


Jag är för dålig på att inse att jag inte KAN jobba hur mycket som helst. För jag har gjort det igen!
Som sagt jobbat sen i torsdags, både dagar och kvällar. Det är sju dagar = en vecka. Alltså. En vanlig vecka är 5 arbetsdagar. Jag har jobbat 7 i sträck, + att jag jobbat kvällar vilket kan räknas som övertid. Iallafall 3-4 timmar ungefär.
Och nu.. När det äntligen är sista dagen på codan och jag sett fram emot att bara få ta de lugnt och mysa hemma imorgon, så ringer min kära kära chef (känn ironin) och ber mig komma in och jobba imorgon. Och jag säger JA!
Och nu sitter jag här, och känner mest bara för att börja gråta för att jag är så trött och känner mig hemsk gentemot Patrik, för att han måste stå ut med mig...

Dags för mat, sen upp på MB för sista föreställningen.