what to do?
Vad ska man göra när det känns som lyckan är alldeles för långt bort?
Det känns som jag drunknar, jag vill inget hellre att det ska vara bra igen, som det var innan han kom och hälsade på och fick för sig att stanna, som det var när vi nyss kommit hem från Avesta..
När du fortfarande höll de du lovade och jag fortfarande kunde lita på ditt ord.
Nu väljer du andra före mig, och du pratar om mig när jag sitter framför dig, jag hör vad du säger men du säger det inte till mig och det är inte min cider du dricker av, det är hennes, trots att min är bredvid.
Det är inte mig du försöker prata med om oss, det är någon annan.
Det var inte mig du gick dit med, trots lovade ord som sagt att du skulle vara med mig om jag ville.
Det var inte mig du gick hem med..
Jag gick ensam, innan alla andra för till slut räcker inte orden till och leendet som varit fastklistrat börjar falla av.
En timme på en toalett var nog.
Och idag försöker jag sätta ord på mina känslor, men det enda som kommer är tårar och ilska, för att jag känner mig sviken, pga vänner, wow och brutna löften.
Hör av dig om du behöver snacka!
Det är aldrig lätt att leva, Världen består av problem. Vad som är ett problem för den ene är den andres guld. Vad som är guld för dig är problem för den andre.
Man ska aldrig lova något man inte kan/tänker hålla men om man ser på hur dagen är, så är löften i 6/10 fall något som inte hålls. Det är dom små löftena som gör ondast eftersom att dom borde vara så självklart enkla att hålla. Jag har själv varit med om brutna löften många gånger, jag har även varit den som brutit dom. Det har vi nog alla, vissa mer än andra. Det är inget jag är stolt över dock.
Jag vet inte vad det handlar om men jag kan väll ha mina aningar antar jag. Jag minns då du sa att du längtar bort, bort ifrån lycksele, bort ifrån denna skitstad som bara varit en enda besvikelse med ett liv fullt av idioter och människor som inte bryr sig. Så är det nog, lycksele är inge bättre nu än det var då, men om du ser dig omkring, vart du än far, hur långt du än springer... kommer du alltid hitta nya problem, nya idioter och nya människor som inte bryr sig.
En kompis åt mig sa en gång då jag var ledsen: Det spelar ingen roll vem du än är med, vart du än är och vad du än gör. Du kommer alltid förr eller senare, mer eller mindre ofta bli ledsen eller sårad. Önska du hade någon bara för dig och ibland önska att alla, precis alla bara kan låta dig va ifred och inte bry sig. Men när det kommer till kritan är det bara dom små trådarna av rött garn som är kopplade till olika människor, göromål och saker som får oss att orka med och känna att livet är ganska skapligt.
Den människa du är idag är en människa jag inte känner, alla förändras. Jag är förmodligen inte samma människa du en gång kände heller... om jag blivit bättre eller sämre... ja, de vet jag inte men jag hoppas jag är bättre för den jag var vill jag inte va längre, jag var inte snäll och absolut inte förstående för 5 öre. Men vi är båda unga, vi har mycket kvar att uppleva och se och göra. Man ska ta det mesta med en nypa salt och jag vet inte allt om dig, verkligen inte men jag vet så mycket som att du förtjänar något bra som är bara ditt och ingen annans! om du fått det, vet jag inte men om du inte gjort det så kommer det tids nog.
Du är stark, snäll och förstående, du har oftast, kanske alltid satt dig själv i andra taget. Du bryr dig oftast mer om att alla andra ska må bra före dig själv. Det funkar oftast inte men om du någonsin tvivlar... så kom ihåg, Det är bara du som kan bestämma över dig själv och att vara lite "självisk" och unna sig själv saker och bara göra sådant som faller dig själv i tycke och strunta i alla andra... är inte helt fel det heller. Det är inte egoistiskt eller själviskt så länge man inte lever så alla dagar per år. Ibland måste man helt enkelt få va lite ego för att må bra, trots allt är vi bara människor... vi är inte perfekta!
//En vän (om du vill) i lycksele
