Ensam hemma, mamma är i huvudstaden för en anställningsintervju och pappa försvann iväg med siktet inställt på sunne.
Jag hade kunnat följa med, men jag kände för att stanna hemma, jag ska försöka packa, och fixa lite innan vi åker imorgon, dessutom kommer jag nog få träffa J.
Allt känns overkligt och konstigt och jag sitter i mitten och ser mig förvirrat omkring, händer det här verkligen mig?
Lite synd att vi aldrig hinner ses nu, men på det sättet kan jag inte stressa in i något, och sen har vi ju resten av sommaren och all tid efter det på oss att lära känna varandra.

Jag borde äta frukost, och packa, och packa upp efter arvika, och göra en massa annat samtidigt.
Usch det känns som jag svamlar igen, eller så är det bara i mitt huvud som det svamlas.
Så många tankar och känslor.

Men jag vet inte om det är kärlek, det är bara fjärilar och pirr i magen, en känsla av lugn och en liten låga av lycka.
Ganska trevligt med andra ord, och det är framtiden som får avgöra vad som händer.