Mysig kväll igår, mys och bus och knasiga påhitt.
Som jag saknat den människan, och nu kommer jag få sakna honom i två veckor till, men nu vet jag ungefär var vi står.
Ibland så vill jag bara säga "nu kör vi babe! All the way!", sen blir jag rädd och drar mig undan, för han är för fin, och han är för bra. Men jag är trasig och behöver lagas innan jag kan fungera ordentligt. Och jag vill vara hel om jag ska vara med honom, för jag vill inte att det är han som ska hålla ihop mig, som ska vara limmet i sprickorna, jag vill kunna hålla ihop mig själv.
Och jag är trött på besvikelser, att inte bli sett och accepterad för den jag är, att alltid behöva vara tvungen att hålla tillbaka alla impulser, att behöva kväva besvikelser, att stänga inne ångest bara för att vara rädd för att inte bli älskad för den jag egentligen är.
Jag är trött på att tassa på tå.
jag vill vara den glada impulsiva människan jag egentligen är, den jag var i Lycksele trots jobbiga minnen som jag brottades med, jag vill vara den jag var igår, som busar konstant som inte tar allt så seriöst, och jag vill vara den med honom.

åh! jag känner verkligen hur mycket jag svamlar nu, men hela jag är ett kaos inombords, jag vill så mycket samtidigt.
Men jag vet att jag snart åker upp till Lse i två veckor, sen kommer jag tillbaka och ska umgås med två fina flickor en helg, och efter det ska jag umgås med J igen, så mycket jag kan tror jag samtidigt som jag ska plugga arslet av mig inför tentan.
Och träffa annat folk har jag också tänkt!

Jag jobbar på att bli mig själv igen, apsocial och impulsiv.
Jag behöver en E, vi är impulsiva och världsbästa tillsammans.