Sov hos E igår, följde med han och en till hem för att få en promenad, hade tänkt gå hem men jag tog mig inte riktigt så långt.
Ligger och drar mig, vill inte riktigt kliva upp, det regnar ute.
Telefonen ringer och mamma undrar var jag är någonstans,
det känns som om det är något på gång men jag kan inte riktigt förstå vad, allt har ju varit bra, haft två underbara kvällar med vänner.
Tillslut inser jag att det samtal jag fruktat i ett års tid har kommit, farmor är borta,
jag kommer aldrig mer få se henne le, höra henne skratta, hon har somnat in..
Nu kommer hon inte behöva lida mer.
När jag lägger på undrar E vad som hänt, ett tappert försök att hålla undan tårarna och jag fattar mig kort.
Klarar inte av att ligga ner längre, jag behöver sysselsättning, upp och klä på sig, vandra runt, E försöker ge mig en kram men jag drar mig undan, en kram är inget jag behöver, jag måste hålla ihop mig själv, kramar gör mig trasig, väggarna rasar av kramar, jag måste vara hel en liten stund till, jag ska snart iväg och se henne, sitta hos henne med min familj som snart kommer och hämtar upp mig.
E fixar te och jag säger att han ska prata med mig som vanligt, inte tassa på tå och akta sig för vad som sägs.
Jag behöver en vardag att klamra mig fast vid, om så bara för fem minuter.
Till slut får han mig att skratta och jag kan börja samla mig.
Mams, Paps och syster kommer och hämtar mig, vi hämtar upp nästa syster och hon ser likadan ut som jag känner mig, tom.
Vi är först på plats så vi väntar.
Tillslut kommer de andra, farbror, faster, farfar och kusin.
När vi närmar oss rummet känns allt som i slowmotion, känns som om tiden går långsammare.
Jag kan inte hindra tårarna när jag ser henne, allt brister och jag gråter för att jag förlorade det sista året i hennes liv eftersom jag flyttade till Borlänge, för att det regnar ute när hon förtjänar solsken, för att jag aldrig mer kommer få uppleva varma sommardagar hemma hos hon och farfar och äta jordgubbar med grädde och socker.
Då slår det mig, jag vill ha jordgubbar!
Samtidigt som jag sitter där och önskar av hela mitt hjärta att jag ska se hennes bröstkorg börja höjas, att hon ska börja andas igen, så känner jag att jag behöver få äta jordgubbar. För mig är jordgubbar farmor, det är ett likamed-tecken mellan jordgubbar och farmor.
Vi är på väg därifrån, pratar med sköterskan och plockar ihop lite grejer vi ska ta med oss, då först kan jag säga det jag velat säga hela tiden, jag viskar fram "jag vill ha jordgubbar!" sen kommer tårarna igen.
Vi åker så jag och syster får byta kläder, sen till farfar, för lunch och gemenskap.
Och jordgubbar med grädde och socker.