Efter timmarslångt telefonsamtal med E så lyckades jag börja tänka klart, blev inbjuden till middag hos en klasskompis och tog mig i kragen, jag orkar inte tycka synd om mig själv längre, jag har ingen anledning egentligen.
Det var mitt val i slutändan, trots att det var näst intill framtvingat.

Men som vissa sagt till mig senaste dagarna, det här klarar du, du är stark.
Och jag vet att jag kommer klara mig, trots att det kommer kännas riktigt tungt en tid framöver.
Men jag har saker att se fram emot, tre veckor med jobb och härliga människor runt omkring mig,
och efter det, en resa tillbaka till Lycksele, en chans att få umgås mer med vissa människor.
Så v.29 kommer jag nog åka norrut igen.

Och imorgon har jag planer.