nu har M stått ut med mig i fem månader, ja jag skriver stått ut för det känns verkligen så, han får stå ut med allt, alla mina ups and downs och försöka lappa ihop mig när jag blir en liten pöl av ångest på golvet.
Ibland funderar jag på att söka hjälp, men eftersom jag bagateliserat mitt mående ända sen högstadiet så är det svårt att ta tag i nåt sånt, för skulle jag söka hjälp, så blir det ett riktigt problem, inget jag kan skjuta åt sidan och stänga in längre.
Jag vet inte om jag gillar den tanken.


Ja ja, dagens planering;
El om en timme, repetition.
halv ett HLR
och sen hem och plugga, plugga plugga.


Vilken rolig dag, inte sant?