afk (away from keyboard)
Det enda som rör sig i mitt huvud nuförtiden är egentligen jobb, examensprojektet är inte alls lika prioriterat, men ska ta tag i det efter jobbet i Leksand, då ska jag ta tag i allt igen. Träffa E och prata om kameravinklar, göra ritningar och räkna på elen och skriva diverse andra grejer som ska fixas.
Ska få tag på folk som kan hjälpa mig bygga riggen också.
Men idag, går elen före allt.
Springtime
Vi går mot ljusare tider! I helgen ställer vi om klockan igen och på torsdag ska jag skriva tenta, det tycker jag inte om, känns inte alls som jag kommer att klara den!
Jag tänkte kliva upp tidigt idag och sätta mig och plugga på en gång, okej nio kan räknas som tidigt, men jag var mer inställd på åtta så det blev en timme senare än tänkt.
Har sett på en föreläsning, tänkte se iaf två till, det är ca 45 minuter sen funderar jag på att ta en paus, frågan är om jag ska ta en lång paus och gå till kupolen och dämpa mitt nagellacksbehov eller om jag ska se nåt 20min serieavsnitt och sen fortsätta pluggandet. Det skulle kanske vara effektivare..?
Men då har jag problemet att det är strålande sol ute och säkerligen några fina plusgrader, vilket gör att utomhus och promenader lockar mer än att sitta inne vid datorn och lyssna på en tråkig föreläsare som bara får mig att vilja sova.
Jag tänkte kliva upp tidigt idag och sätta mig och plugga på en gång, okej nio kan räknas som tidigt, men jag var mer inställd på åtta så det blev en timme senare än tänkt.
Har sett på en föreläsning, tänkte se iaf två till, det är ca 45 minuter sen funderar jag på att ta en paus, frågan är om jag ska ta en lång paus och gå till kupolen och dämpa mitt nagellacksbehov eller om jag ska se nåt 20min serieavsnitt och sen fortsätta pluggandet. Det skulle kanske vara effektivare..?
Men då har jag problemet att det är strålande sol ute och säkerligen några fina plusgrader, vilket gör att utomhus och promenader lockar mer än att sitta inne vid datorn och lyssna på en tråkig föreläsare som bara får mig att vilja sova.
Longboard
I söndags, första åket för i år, jag, N, J och E (J till vänster, jag i mitten och E till höger) drog ut när E och J kommit hem efter att ha varit spårlöst försvunna efter lördagens festligheter. De kom hem och var alldeles lyriska för att asfalten var framme och gruset borta på delar av vägen, så jag och N traskade hem till mig och hämtade min bräda och sen var lyckan gjord.
I måndags fick jag igen för att jag haft så kul, träningsvärken var ett faktum, dock bara i vänsterben som jag kickar med. Självklart fick jag för mig att jag skulle till Elgiganten för att inhandla ett våffeljärn till den kommande våffeldagen på fredag. Jag och N tog än en gång brädorna, och bra gick det, delar av vägen, andra var för grusiga och en del var det fortfarande för mycket snö kvar på.
Igår var det ännu värre, då ville jag knappt gå, men jag tog mig till skolan och hem igen.
Nu tänker jag låta min träningsvärk gå över och sen ska jag åka igen, då har fler vägar tinat fram och kanske lite mer grus försvunnit. Nu längtar jag till de dagar då de sopar vägarna så allt grus försvinner.
I måndags fick jag igen för att jag haft så kul, träningsvärken var ett faktum, dock bara i vänsterben som jag kickar med. Självklart fick jag för mig att jag skulle till Elgiganten för att inhandla ett våffeljärn till den kommande våffeldagen på fredag. Jag och N tog än en gång brädorna, och bra gick det, delar av vägen, andra var för grusiga och en del var det fortfarande för mycket snö kvar på.
Igår var det ännu värre, då ville jag knappt gå, men jag tog mig till skolan och hem igen.
Nu tänker jag låta min träningsvärk gå över och sen ska jag åka igen, då har fler vägar tinat fram och kanske lite mer grus försvunnit. Nu längtar jag till de dagar då de sopar vägarna så allt grus försvinner.
Bloggen har fått lida...
...väldigt länge nu, men jag har inte haft nåt att skriva, knappt några statusuppdateringar på facebook, forumet jag hänger på större delen av min tid på internet har jag knappt skrivit på, jag har läst och läst men knappt skrivit nånting, det kommer inte ut nånting.
Jag tror det kan ha berott på något så enkelt som mitt psykiska mående, har jag en svacka så vill jag inte skriva, jag stänger hellre in mig än söker mig till människor, det som jag egentligen borde göra när jag mår som sämst. Jag mår bättre när jag har människor omkring mig, någon som ger mig en kram eller säger några vänliga ord, även om det är det som är som tyngst för mig att höra.
Världens bästa Räv har skrivit en hel del vettigt om detta ämne, ångest och psykiskt mående ska inte vara tabu!
Men ändå så är man programmerad till att näst intill skämmas om man mår dåligt, vilken gärna leder till att man mår ännu sämre, jag är glad att jag har hairdrobe, forumet med en helt gäng härliga människor, där får man vara öppen med att må dåligt, man kan dela allt med människorna och det behövs.
Jag tror det kan ha berott på något så enkelt som mitt psykiska mående, har jag en svacka så vill jag inte skriva, jag stänger hellre in mig än söker mig till människor, det som jag egentligen borde göra när jag mår som sämst. Jag mår bättre när jag har människor omkring mig, någon som ger mig en kram eller säger några vänliga ord, även om det är det som är som tyngst för mig att höra.
Världens bästa Räv har skrivit en hel del vettigt om detta ämne, ångest och psykiskt mående ska inte vara tabu!
Men ändå så är man programmerad till att näst intill skämmas om man mår dåligt, vilken gärna leder till att man mår ännu sämre, jag är glad att jag har hairdrobe, forumet med en helt gäng härliga människor, där får man vara öppen med att må dåligt, man kan dela allt med människorna och det behövs.
En (o)vanlig torsdag eftermiddag.
Ursäkta bildkvalitén, fel inställningar på kameran..
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Jag höll på skriva om en väns 18års dag, då vi överraskade henne, just det ögonblicket då hon grät av glädje,
men jag ångrade mig när jag såg den här bilden, jag vet inte varför men jag blev påmind om farmor,
so here it goes.
Mitt sista ögonblick, ögonblicket då mamma ringde mig en söndagsmorgon och berättade att farmor somnat in,
efter ett år av sjukdom, otaliga sjukhusbesök och långa sjukhusvistelser, det ögonblicket då jag insåg att
jag aldrig skulle få prata med henne igen, aldrig få se henne le och aldrig få återuppleva varma sommardagar med jordgubbar hemma hos farmor och farfar.
Det var hemskt, men samtidigt så var det så skönt, för jag visste att hon inte hade ont längre.
