6 månader 16 dagar
av kärlek.
Nu är det över, nu måste jag försöka samla ihop de bitar som ligger utspridda och bli en hel människa igen.
Från första stunden tyckte jag han var speciell, han var allt jag någonsin önskat hos en kille, allt i samma människa!
Jag tror ingen förstod hur lycklig jag var, han var allt! Han är fortfarande allt. Men nu måste jag lära mig leva utan honom.
Jag vet inte om han kommer läsa det här, jag hoppas det. För jag vill att han ska veta.
Jag älskar honom, varje liten del, alla ovanor, alla små saker som gör honom till den han är.
Jag älskade hur han petade mig på pannan, hur han sov mer på mig än bredvid mig. Hur kan kunde bli glad för så små saker som barn bara brukar bli glad över, alla underliga idéer han fick för sig. Allt älskade jag, allt älskar jag. Även alla saker jag blev sur över älskar jag.
Den här veckan har allt jag hoppats på rasat samman till en hög.
För första gången i mitt liv kunde jag se en framtid med en annan människa, en framtid med honom.
Jag vet inte vad som hände, från att allt varit bra till en helomvändning och så får jag veta att han känner sig vilsen och vet inte vad han känner, då rasade allt.
Från att tro att jag äntligen hittat rätt, till att inte veta hur jag kommer må om 10 minuter, jag avskyr min egen lägenhet, för varje millimeter påminner om honom.
Jag avskyr mig själv, för varje millimeter han vidrört av min kropp bränner som eld.
Jag vet hur jag betedde mig, och jag vet varför, jag handlade av rädsla, rädsla att behöva möta världen utan honom, jag distanserade mig från honom undermedvetet för att försöka skydda mig själv.
Och när jag väl äntligen inser att jag inte vill distansera mig mer, när jag vill att han ska känna mig bättre än någon annan, då förlorar jag honom.
Jag ville inte säga de orden, men en röst inom mig var starkare än de andra, den bad mig göra slut på mitt lidande, jag insåg först efteråt att lidandet bara börjat. För nu är det inte längre en risk att jag förlorar honom, mitt allt, nu har jag förlorat honom.
Jag beter mig som jag alltid gör, jag misstror och blir svartsjuk, jag försöker kontrollera och bestämma för att inte bara ha kontroll över mig, utan hela situationen, för sen dess, det där fruktansvärda förhållandet, så har jag aldrig velat tappa kontrollen över något.
Jag vet att jag kommer må dåligt närmaste tiden, mest troligt ett bra tag framöver.
För allt jag äntligen börjat hoppas på, raserade på en dag, och drömmen om en framtid med en människa jag älskar vid min sida försvann.
Jag kommer över honom, någon dag.
Jag vet att jag kommer komma ur det här levande, och som en starkare människa.
Men just nu, nu gör det så ont att jag aldrig mer vill älska igen.
Ja jag vet att det blev en del ångest och en jäkla massa känslor i det här inlägget, men jag måste skriva ner det.
Det här är ändå inte allt. Bara en bråkdel av allt som fyller mig till bristningsgränsen av ångest.
Och jag vet hur de närmaste veckorna kommer bli, fyllda med saker att göra och en telefon fastklistrad vid handen för att alltid kunna göra sig av med tankarna.
Vad jag än gör, eller hur jag kommer bete mig, så älskar jag honom och det kommer jag göra en lång tid framöver, oavsett vad.
Nu är det över, nu måste jag försöka samla ihop de bitar som ligger utspridda och bli en hel människa igen.
Från första stunden tyckte jag han var speciell, han var allt jag någonsin önskat hos en kille, allt i samma människa!
Jag tror ingen förstod hur lycklig jag var, han var allt! Han är fortfarande allt. Men nu måste jag lära mig leva utan honom.
Jag vet inte om han kommer läsa det här, jag hoppas det. För jag vill att han ska veta.
Jag älskar honom, varje liten del, alla ovanor, alla små saker som gör honom till den han är.
Jag älskade hur han petade mig på pannan, hur han sov mer på mig än bredvid mig. Hur kan kunde bli glad för så små saker som barn bara brukar bli glad över, alla underliga idéer han fick för sig. Allt älskade jag, allt älskar jag. Även alla saker jag blev sur över älskar jag.
Den här veckan har allt jag hoppats på rasat samman till en hög.
För första gången i mitt liv kunde jag se en framtid med en annan människa, en framtid med honom.
Jag vet inte vad som hände, från att allt varit bra till en helomvändning och så får jag veta att han känner sig vilsen och vet inte vad han känner, då rasade allt.
Från att tro att jag äntligen hittat rätt, till att inte veta hur jag kommer må om 10 minuter, jag avskyr min egen lägenhet, för varje millimeter påminner om honom.
Jag avskyr mig själv, för varje millimeter han vidrört av min kropp bränner som eld.
Jag vet hur jag betedde mig, och jag vet varför, jag handlade av rädsla, rädsla att behöva möta världen utan honom, jag distanserade mig från honom undermedvetet för att försöka skydda mig själv.
Och när jag väl äntligen inser att jag inte vill distansera mig mer, när jag vill att han ska känna mig bättre än någon annan, då förlorar jag honom.
Jag ville inte säga de orden, men en röst inom mig var starkare än de andra, den bad mig göra slut på mitt lidande, jag insåg först efteråt att lidandet bara börjat. För nu är det inte längre en risk att jag förlorar honom, mitt allt, nu har jag förlorat honom.
Jag beter mig som jag alltid gör, jag misstror och blir svartsjuk, jag försöker kontrollera och bestämma för att inte bara ha kontroll över mig, utan hela situationen, för sen dess, det där fruktansvärda förhållandet, så har jag aldrig velat tappa kontrollen över något.
Jag vet att jag kommer må dåligt närmaste tiden, mest troligt ett bra tag framöver.
För allt jag äntligen börjat hoppas på, raserade på en dag, och drömmen om en framtid med en människa jag älskar vid min sida försvann.
Jag kommer över honom, någon dag.
Jag vet att jag kommer komma ur det här levande, och som en starkare människa.
Men just nu, nu gör det så ont att jag aldrig mer vill älska igen.
Ja jag vet att det blev en del ångest och en jäkla massa känslor i det här inlägget, men jag måste skriva ner det.
Det här är ändå inte allt. Bara en bråkdel av allt som fyller mig till bristningsgränsen av ångest.
Och jag vet hur de närmaste veckorna kommer bli, fyllda med saker att göra och en telefon fastklistrad vid handen för att alltid kunna göra sig av med tankarna.
Vad jag än gör, eller hur jag kommer bete mig, så älskar jag honom och det kommer jag göra en lång tid framöver, oavsett vad.
Kommentarer
Trackback