Jag höll på skriva om en väns 18års dag, då vi överraskade henne, just det ögonblicket då hon grät av glädje,
men jag ångrade mig när jag såg den här bilden, jag vet inte varför men jag blev påmind om farmor,
so here it goes.

Mitt sista ögonblick, ögonblicket då mamma ringde mig en söndagsmorgon och berättade att farmor somnat in,
efter ett år av sjukdom, otaliga sjukhusbesök och långa sjukhusvistelser, det ögonblicket då jag insåg att
jag aldrig skulle få prata med henne igen, aldrig få se henne le och aldrig få återuppleva varma sommardagar med jordgubbar hemma hos farmor och farfar.
Det var hemskt, men samtidigt så var det så skönt, för jag visste att hon inte hade ont längre.